All I want is you to have your way, for you are the potter and I am the clay!

Sitter just nu i Aten, ”hemma” i Aten. I sju veckor framåt kommer detta rum vara min fasta punkt. Lägenheten delar jag med två killar jag inte känner än, och varmt är det!

Just nu är jag glad att ha fått igång Internet, och Spotify. Sitter och lyssnar på Misty Edwards. En låt som berör alldeles extra just nu är ”Finally I Surrender”. Här på kvällen, mitt i all min vilsenhet , sjönk jag ner på knä vid min säng och viskade: ”Gud, nu behöver jag verkligen dig!”.

Min längtan är att dom här sju veckorna ska forma mig som aldrig förr. Det är därför jag är här, och det ska bli spännande!

Jag är djupt lycklig över allt som skett och sker i mitt liv, det är så mycket som faller på plats nu. Saker som motsvarar och överträffar min djupaste längtan. Gud är så god! Nåden är stor och ljuvlig! Jag ser fram emot det som ligger framför.

På vägen från flygplatsen pratade Sarah och jag om utmaningen i att ge upp sig själv, kapitulera och avsäga sig herradömet över sitt liv, för att istället ge hjärtats tron åt Jesus! Nu snackar jag inte om att bli oansvarig, flummig eller att förneka sin personlighet och sina intressen. Men på nått sätt är det en sån där märklig princip att det som läggs ner i jorden för att dö, ofta får nytt liv och börjar blomma! När man får ge upp sin egen strävan och uttala orden: ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Det är då äventyret börjar.

Jag tänker på Jesus, när han i Getsemane trädgård, kämpar i bön och vånda. Tårarna kommer nu när jag skriver detta. Jesu ångest inför det som låg framför, inför korset, var så stor och verklig att han svettades blod.



Aposteln Paulus skriver om Jesus:
Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla andra namn.

Jesus var vetekornet som lades ner i jorden för dö.
Jesu egna ord om detta löd:
Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen , han skall bevara det och vinna evigt liv.

Denna kväll är min längtan att få falla ner inför människosonen, kapitulera, gråta i förkrosselse. Att be bönen ”Inte som jag vill, utan som du vill, kom forma mig till att bli som du!”

En räddningens båt...

Vad innebär det att bli frälst?

Denna fråga ställde jag mig själv, eller ställde jag den till Gud?
Jag bar den inombords under andaktsstunden på missionsbåten Shalom. Denna kvällen låg vi i Karlsborg, i Vättern.

Flera år hade gått sedan den där stunden på konfalägret, stunden då mitt hjärta gensvarade på Guds enorma kärlek, den stunden då något hände inom mig, stunden som jag räknade som det tillfälle då jag blev frälst.

Men vad betydde detta annorlunda ord för mig idag?
Ganska snabbt dök en tanke upp, en bild som talade så starkt till mig.
Jag brukar återge den så här:

Tänk dig att du befinner dig strandsatt på en öde ö. Du har ingen möjlighet att på egen hand ta dig därifrån. Du kan inte bygga en flotte eller simma där ifrån. Vad du vet så är det ingen som saknar dig eller som vet om din situation. Det enda du kan göra, mitt i all din hopplöshet, är att försöka få livet på din ö att bli så drägligt som möjligt.

Det första du gör är att söka skydd för väder och vind, kanske bygger du dig en hydda. Du ser till att du har mat och vatten för dagen. Så småningom skaffar du dig vanor, rutiner, intressen.

Så en dag, under din dagliga promenad runt ön, får du se något borta vid horisonten som fångar din uppmärksamhet. Det där något, som först såg ut som en liten prick, blir större och större och kommer allt närmare. Du förstår att det är en båt och efter ett tag är alla tvivel förbi. Det är en båt som styr mot din ö. Fångad av synen står du där på stranden, timme efter timme, och ser ut mot båten, vars detaljer nu blir mer och mer tydliga. Någonting sker inom dig, ett hopp väcks till liv.

Till slut är båten framme vid stranden där du står, en landgång läggs ut och en hand räcks mot dig. Du hör en röst som säger: ”Välkommen ombord! Nu seglar vi hem!”

Så får du gå ombord och börja livets seglats mot den himmelska hamnen!

Yes, I believe.

När jag kommit till mitt eget slut, att Du lever är det enda jag vet,
när allt mitt eget suddas ut, då finns nog bara en sak konkret.
[Mattias Martinsson]

När insikten om ens bräckliga mänsklighet drabbar med full kraft. När grunden vacklar och det självklara inte är självklart längre. När besvikelsen lägrar sig, när hjärtat är brustet… här börjar vandringen.

Älskad, högt aktad, värdefull, dyrbar, hel.
Skapad med ett syfte.

Då berättade han denna liknelse för dem: "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
[Luk 15:3-7]

Återfunnen! Återlöst! Återupprättad!
Yes, I still believe.